Okej, klockan var alltså halv 5 och nu var jag inskriven. Blev inlagd i ett undersökningsrum där det sattes ctg-kurva på mig och jag blev undersökt. FORTFARANDE bara öppen 2cm... Allt såg bra ut med bebis vars hjärta slog 135 slag per minut.
Klockan 05.42 fick jag lavemang och tog efter det en varm skön dusch. De hade läst mitt förlossningsbrev om att få EDA så tidigt som möjligt och testa lustgas men först fick jag vara uppe och promenera i korridoren.
07.10 så var det dags för byte bland personalen och jag fick en barnmorska vid namn Jessica och undersköterska Lottie. Kände igen Lottie på en gång när hon steg innanför dörren men kunde inte komma på varför. Lite senare så frågade hon mig om jag var från Nykvarn och det visade sig att hennes son och min bror hade gått i samma klass när de va mindre så där slapp jag fundera mer på det.

Min förlossning bedömdes i nuläget som en riskförlossning pågrund av den låga vattenmängden och det planerades för igångsättning om det fortsatte vara så stillastående.
07.15 fick jag prova på lustgas 50/50. Var väldigt skeptisk till den först och tyckte den där masken var så äcklig men dom bad mig prova på. Försökte några gånger men dom sa bara "neeej, ta i meeer" och tillslut fick jag en värk och då kom det automatiskt hur jag skulle göra. Sköterskorna var påväg ut genom dörren när värken var över och jag blev heeelt borta. Lottie skrattade och sa att det där tog ju bra på en gång och stängde sedan dörren. Här följde en skrattattack utan dess like och Marcus höll också på att dö av skratt när jag låg där med bortdomnade läppar och skratta så jag grät. Finns även på film då Marcus smygfilmade men den är i hemligt förvar.

9.30 var det dags för undersökning igen och jag var nu öppen 3cm. Jaja det va ju iallafall något tänkte jag men det började bli riktigt jobbigt nu och jag började bli väldigt trött.
10.30 ökade dom lustgasen till 70/30 men nu började bli smärtan olidlig, nu skrek jag nog vid varje värk, jag minns inte och efter allt kämpande beslutade dom att ge mig EDA lite tidigare då man egentligen inte ska ta den innan man är öppen 4cm och jag som sagt bara var öppen 3.
10.50 var det dags, nu skulle den där jäkla EDAn in. Jag blev tillsagd att säga till när jag fick en värk då man måste vara helt stilla när den tas. Jag fick krypa ihop "som en arg katt" sa dom hela tiden, med knäna och huvudet in mot bröstet och jag vet kommer ihåg hur Lottie tröck ihop mig och stackars Marcus som gick runt i en cirkel och led med mig. Jag kröp ihop som den där jääävla katten och dom stack hur många ggr som helst innan det väl var klart och det måste ju sett ut som en skräckfilm men nu äntligen var den där och jag säger som alla andra; Det bästa jag gjort! Det går inte att beskriva lättnaden när den började värka men nu började jag även känna hur in i helskotta trött jag va. Lottie sa åt mig och Marcus att vila vilket vi verkligen kände att vi behövde men vi han inte lägga oss mer än till rätta innan Jessica ville att jag skulle vara uppe och igång. Vi fick vila en pyttestund och vi sov väl i högst 10 minuter innan det var dags för annat.
11.26 var det dags för amniotomi, vilket är att ta hål på fosterhinnorna i värkförstärkande syfte men det kom inget synligt vatten. Det var alltså väldigt lite kvar där inne. De satte även ctg på bebis huvud istället för runt min mage för att jag skulle kunna va uppe och röra på mig.

Nu var det dags för lunch, jag gick runt där med alla mina sladdar och dropp och grejer och i matsalen var det fullt med massa nyfödda bebisar. Jag avundades dom något fruktansvärt att för dom var detta över och de hade sina små underverk. Väl inne i matsalen kom även min kära vän Louise som fantastiskt nog hade fött sin lilla Simon dagen innan och hon berättade om sin förlossning och vi prata om vad som hade hänt för mig m.m. Så häftigt att vi var där samtidigt, som vi hade skämtat om.

Efter lunchen var jag uppe och gick på rummet.
13.31 fick jag syntocinon som är ett värkförstärkande dropp pga stillastående progress. Det togs tempen på mig vilket var lite hög, 37,5 och jag fick två alvedon.
14.20 tyckte jag att det började göra ont i ryggen igen och de fick titta på EDAns anläggning och fylla på.

14.30 var det dags för personalbyte och det var barnmorska Joanna, undersköterska Ingela och barnmorskestudent Åsa. De bestämdes att jag skulle upp och röra mig och gå på toa. De skulle även ta bort ctgn från bebis huvud och sätta den runt magen igen.
Värkarna kom nu med 6 värkar per 10 minuter och jag kände knappt någonting. Detta är alltså för mycket så de fick sänka de värkförstärkande droppet och jag fick lustgas 50/50. Var uppe och kissade men kom bara några droppar så de fick tappa mig, kom dock inte mycket så det hade jag ju väldigt gärna sluppit.
Det sattes ctg-kurva på magen.

16.05 fick de stänga av de värkförstärkande droppet helt då det kom 6-7 värkar på 10 minuter. Någonstans här blev jag undersökt och det visade sig att jag va öppen 7cm. EDAn är helt fantastisk men den hjälper inte mot trycket så det känns ju som att man ska bajsa på sig när som helst. Värkarna var forsatt starka och täta, fortfarande 6-7 värkar på 10 minuter men ctg såg normalt ut och bebis verkade ju då må bra. Jag fick ett gå-bord och va uppe och vankade men det var fruktansvärt obehagligt med det här trycket och nu gick det snabbt. Jag skrek att nu bajsar jag fan på mig på riktigt! Jag skrek och började få smått panik. Allt gick så himla fort och jag har lite smått blackout på vad som hände just här. Men nu ville jag trycka på, det gick inte att stå emot längre. Jag var nu öppen 10 cm och det var fritt fram att börja krysta.

18.00 började krystarbetet, ställningen fick bli på sida som jag hade föreslagit i mitt förlossningsbrev. Den här smärtan som sker under ett krystningsarbete går inte att förklara. Men jobbigast är emellan värkarna när det INTE ska tryckas på. Min rädsla va att spricka från Ystad till Haparanda så jag visste att det bara var att lyssna och göra som dom sa åt mig. Mellan krystandet ska det flåsas och alltså inte tryckas på för det är då man spricker! Och som jag flåsade och skrek och svor och någonstans här såg jag Marcus livrädd med gråten i halsen, så jag minns hur jag tog hans hand och sa att "allt är lugnt med mig, du behöver inte vara orolig". Hur jag lyckades med detta i allt kaos har jag ingen aning om men jag minns bara hur hela rummet "naaaw". Haha så sjukt, men Marcus trodde verkligen att jag skulle dö stackarn. Jag minns även hur dom sa åt Marcus att titta ner när jag tröck på för att han skulle kunna se huvudet, och jag som hade tvingat honom att inte ens försöka snegla åt de hållet, där sprack det.

Ni vet den där klassiska "bara en krystning till sedan har ni henne"... Jag har läst alldeles för många förlossningsberättelser för att gå på den vilket nog var min räddning. Jag visste att de inte var sant så jag var beredd på att det skulle behövas mer för att få ut henne. Men så kom den där känslan, jag bara visste att nu ska hon ut, det är nu eller aldrig! Dom sa ännu en gång att nu va det sista gången och jag kände det också, nu jävlar! Jag tröck, jag tröck med allt jag hade. All kärlek som byggts upp under nio månaders tid och all längtan på att äntligen få träffa mitt och min blivande mans barn.

18.24, tiden på dygnet mitt hjärta slår en extra slag, tiden då du äntligen kom ut med ett omedelbart skrik och en barnmorska som utbrast "vilken tjockis!". Jag och Marcus tittade på varandra och han pussade mig i pannan. All smärta försvann och det kändes som en evighet innan jag fick upp dig på mitt bröst skrikandes för fulla muggar. Jag ville aldrig släppa dig, jag ville ge dig all min kroppsvärme jag hade och pussa och nosa på ditt lena lilla fjunhuvud.

Zoe Mikaela Erla Larsson. För dig ska jag göra allt! Idag en vecka och en dag gammal och du har redan förgyllt våra liv mer än vi någonsin kunnat ana. Man tror att man vet hur mycket man kommer älska sitt barn när det ligger i magen och gror men man har ingen som helst aning. Den 29e oktober 2013 är en dag jag alltid kommer att minnas och varje år den 29e ska vi fira just den dagen som man nu kan spika som den bästa i våra liv.

Jag älskar dig Zoe! / Mamma